Jag var ju helt tvärsäker på att gå över tiden fullt ut och bli få igångsatt.. Hade inga som helst känningar. Mitt bf-datum var söndagen den 19/2.
Vid 12 tiden på onsdagen 22/2 var jag på ett möte i stan.. under mötet fick jag 2 ovanligt onda sammandragningar, men tänkte inte mer på det utan jag bara satte mig till rätta och det gick över efter en stund.. Innan jag skulle gå därfrån passade jag på att låna toaletten och då upptäckte jag till min (trots att jag gått över tiden) stora förvåning en teckenblödning -eller om det kan ha varit proppen som var på g. Blod hur som helst. Paniiiiiiiik. jag kände mig så inte redo för varken förlossning eller barn just då! Jag gick ut och bad till gud som jag inte ens tror på att vattnet inte skulle gå. Det var lunchrush, jag var ensam mitt i stan och det var fullt av folk överallt. Gick så fort jag kunde till torget och satte mig på bussen hem. Inget vatten, phew!
Under dagen hemma började det komma lite värkar.. dom började nästan direkt jag kom hem men dom var så fjuttiga så jag trodde inte att dom var på riktigt. Satte igång med dammsugning, disk osv, och grannen kom upp och bjöd på en semla (tur var det för det var det sista jag åt den dagen!).
Jag gick hela dagen i fet förnekelse och vägrade inse att det kanske faktiskt var på g. Det fanns inte i min värld att det skulle hända. Jag förstod väl att det var nånting, men tänkte att det säkert skulle ta några dar innan det blev allvar.
Värkarna tilltog i styrka framåt kvällen och vid 21 tiden kom min syster förbi. Jag minns att jag öppnade dörren åt henne och sen i princip kastade mig på golvet när jag fick en värk. Då hade dom börjat göra ont på riktigt. Jag fick andas mig igenom varenda en med full koncentration, men jag trodde fortfarande inte att det var på g (???). Det ska ju ta flera timmar! säkert dagar. Man ska stanna hemma jättelänge - annars blir man hemskickad! Det här är baaaaara början, tänkte jag. Jo tjena.
Eftersom jag inte alls visste hur ont jag hade på en skala när jag inte hade något att jämföra med så visste jag inte hur ont jag skulle få sen heller. Var smärtan jag kände då illa eller skulle det bli mycket mycket värre? När har man tillräckligt ont för att vika sig och ringa förlossningen?!
Syrran sa att vi kanske skulle ringa in iallafall, men jag vägrade. JAG HAR BARA HAFT VÄRKAR I NÅGRA TIMMAR! DET ÄR MINST ETT DYGN KVAR INNAN DET ÄR DAGS! JAG TÄNKER VARKEN BLI HEMSKICKAD ELLER LIGGA PÅ SJUKHUSET LÄNGRE ÄN NÖDVÄNDIGT! JAG VILL HA GODIS :(
Snäll som hon är åkte hon iväg och köpte godis och när hon kom tillbaka hade jag klockat värkarna som nu kom med ca 5-6 min mellanrum och gjorde riktigt riktigt ont. Hon som var mer nervös än mig hade fått småpanik och ringt sjukvårdsupplysningen på vägen. Dom hade tydligen sagt att jag skulle åka in om det var mindre än 10 min emellan eftersom jag hade gått över tiden. Det hade jag aldrig hört talas om, och förresten skulle jag inte föda barn förän tidigast imorn så jag tänkte absolut inte åka nånstans!
...men det dröjde inte långa stunden innan jag gav med mig. Kunde varken prata eller hålla ögonen öppna under värkarna.. ännu mindre slappna av. När det var 4 minuter emellan så ringde jag till förlossningen. Hon hörde på mig att det var riktigt jobbigt så hon sa att jag var välkommen in precis när jag ville.
"Tack, jag får se hur länge jag orkar stanna hemma" sa jag.
"Okej, men då ses vi om en stund!" sa hon glatt................
OM EN STUND? Jag hade hoppats på att hon skulle ge mig nåt bra recept på en huskur mot smärtan, eller att hon skulle säga -det är lugnt, det kommer gå över snart! Men 'vi ses om en stund', nä det var inte vad jag hade väntat mig att få höra i första samtalet! höh.
Klockan 23 skrev jag till min chef och bad om skjuts in... jag pallade inte. Det var då 3-4 minuter mellan värkarna och jag hade så baskat ont. Packade det sista och bytte om.. räknade sekunder så jag skulle hinna lägga mig ner i fosterställning innan nästa värk kom.
Vi åkte in och jag fick ett rum direkt. Där började dom med att kolla hur mkt jag var öppen. Jag som fortfarande dingdong inte fattade att jag skulle föda barn var helt säker på att jag inte hade öppnat mig nånting alls och att det bara va falskt alarm.
-Du är öppen lite drygt 1 cm, sa barnmorskan.
-1 cm? så jävla typiskt mitt oflyt. jag visste det... min mardröm var att komma in och vara öppen mindre än 6 cm. men hur kan det va 3 min emellan värkarna då?!
De satte ctg-kurva och allt det där.
Jag låg och väntade på att bli hemskickad, så när nästa sköterska kom in frågade jag lite fint om jag skulle få åka hem nu eftersom jag bara är öppen 1 cm? och får jag i så fall en sovdos för jag är så himla trött och jag har så jävla ont! :(
-Du åker hem med bebisen sen, svarade hon.
Hmm, jaha? va?
Nästa gång hon kom in i rummet hade hon en till person med sig.. Jag var helt väck av värksmärtan och tröttheten då så jag minns inte exakt allt som hände men hon sa ialf att bebisens puls var lite låg, så dom skulle vilja ta hål på vattenhinnorna för att komma åt och sätta en skalpelektrod på bebisens huvud.
Dom försökte men eftersom jag bara va öppen så lite så kom dom inte åt riktigt.. så vi avvaktade.
Min syster som var med satt och tittade på ctg-skärmen och la märke till att varje gång jag fick en värk så sjönk bebisens puls, vilket hon sa till mig men jag visste ju inte att det var nåt konstigt med det.. så jag tänkte inte mer på det utan hade fullt upp med att överleva tyckte jag.
Helt plötsligt kom den värsta av dom värsta värkarna och det kändes som att min rygg brann upp. Just den värken minns jag så jävla väl för POFF så smällde hinnorna av trycket och vatten började forsa ut. Jag önskar verkligen att jag hade en bild på mitt ansikte när jag kände det där poffet för jävlar va skraj jag blev!
"TRYCK PÅ KNAPPEN! VATTNET HAR GÅTT!!!!!!"
Syrran tryckte och in kom barnmorskan, "Tjohoo har vattnet gått? :D"
Dom satte skalpelektroden och insåg väl igen att bebisen inte mådde så bra.
Nästa gång jag minns att dom kollade mig så var jag öppen 4 cm. Det kan ha vart vid 2 tiden kanske..
När vattnet hade gått blev värkarna ännu värre.. Jag stod knappt ut men eftersom jag trodde att det var mååånga timmar kvar så ville jag inte be om bedövning för tidigt heller.. Vek mig ganska snabbt igen och barnmorskan föreslog epiduralen direkt eftersom jag låg och skakade så hela sängen vibrerade.
Narkosläkarna var på plats snabbt som tusan och det var absolut ingenting att ta den där bedövningen jämfört med värkarna! Det jobbigaste var när han hade nålen inne i min rygg och jag inte fick röra mig en milimeter, självklart får jag en värk. Barnmorskan tryckte upp lustgasmasken i ansiktet på mig fast jag hade sagt att jag iiiiiinte ville ha nån lustgas!! Men hon visste vad hon gjorde ;)
Bedövningen började ta snabbt och helt plötsligt var jag i himlen! jag hade inte ont alls! Jag kunde prata, jag kunde titta hur rummet såg ut, jag kunde slappna av. Underbar känsla. Epidural forever <3
Det fick jag njuta av en kort stund innan det blev lite kaos i rummet.
Bebisens hjärta stannade av och barnmorskan rusade in och bad mig vända mig om i sängen. (jag fattade inte vad som hände). Jag fick vända håll några gånger snabbt och tillslut sa hon åt mig att ställa mig på alla fyra. ........eeeh, med vilka ben då? jag hade noll känsel efter den där bedövningen. Fick hjälp av några andra som också hade stormat in i rummet och vips så lugnade alla ner sig lite.. pulsen gick upp men inte tillräckligt. jag hörde att dom började smussla om nånting med uppfattade inte riktigt vad. Barnmorskan plockade av mig mina ringar utan att säga nånting och frågade om jag hade några mera smycken.
-Förbereder du mig för ett snitt nu?! :o
-Ja, eventuellt kan vi behöva göra ett akut snitt för bebisen mår inte så bra.
Det blev inget snitt då ialf eftersom pulsen stabiliserade sig... phew!
Jag tänkte passa på att sova lite men vips var en läkare inne och skulle ta prover på bebisens huvud. Det visade på för mkt mjölksyra i blodet vilket (om jag inte fattat fel) hade nåt med syrebrist att göra... Hon väntade en stund och tog ett prov till vilket visade på ännu mer mjölksyra och då blev det bråttom.
-Isabella du är öppen 10 cm nu
-VA?! REDAN?!!!
-Ja MEN han har inte sjunkit ner riktigt än så han är inte redo att komma ut och jag kan inte hjälpa dig med sugklockan eftersom han ligger såpass långt upp, så vi kommer få göra ett akut kejsarsnitt nu. Bebisen mår inte bra där inne och han måste ut nu direkt.
Innan jag hann fatta nånting hade dom satt kateter på mig och jag rullades iväg till oprationssalen. först då insåg jag att det var dags för bebis. Jag ropade till min syster att hon skulle ringa och väcka pappan! Klockan va då strax innan 5 på morgonen.. Jag hade alltså öppnat mig från 1 cm till 10 på 6 timmar.
På vägen till oprationen började jag stortjuta och skaka som ett löv. Dom lyfte över mig till en annan säng, jag fick dricka nånting salt och äckligt, som satte nålar i mina armar och sen somnade jag.........
05.04 kom han ut. Han vägde 3260 gram till sina 51 cm.
Klockan 06.30 vaknar jag på uppvaket. Helt ensam. Utan bebis, utan mage, utan syrran. Började gråta igen.. vart är mitt barn? En sköterska kom och jag bönade & bad att hon skulle köra mig till avdelningen där han var, men hon sa kort och kallt att jag fick vänta några timmar tills jag hade vaknat till och slutat gråta. - jag grät ännu mer och försökte fjäska lite till.. men nepp.
Klockan 09.00 rullade dom upp mig till barnintensiven där abbe låg på pappans bröst. Dom flyttade över honom till mig utan att visa mig hur han såg ut eller ens säga nåntng. Han var full av sladdar och slangar och jag vågade knappt röra honom ifall jag skulle råka dra ur nånting..
Dom berättade att han haft syrebrist när han kom ut och att dom fick blåsa igång honom med syrgas. Dom sa även att det va väldigt konstigt att jag hade gått över tiden eftersom han hade haft det jävligt trångt där inne, och det är när det börjar bli för trångt som de brukar vilja komma ut! han var typ trippelvikt när han kom ut. Fötterna och armarna var vikta och ansiktet var helt platt. Han hade inte fått nån plats alls stackarn :(
I 2 dagar var jag sängliggandes. Jag blev inskriven på avdelning 11 för eftervård och albin fick ligga på biva. Dom fick rulla sängen mellan avdelningarna så jag fick vara hos honom så mycket jag ville bara jag åkte ner till min avdelning och åt mat o fick smärtstillande emellanåt. Tredje dagen sa dom till mig att så fort jag kunde klara mig själv och kom upp ur sängen så skulle jag få ett rum på biva med albin, och lite senare var jag uppe på fötter :) Duschade och blev en helt ny människa och skrevs ut från elvan.
Vi låg på biva 2 nätter tillsammans innan läkaren sa att vi fick åka hem. Då tyckte dom att hans puls och syresättning var stabil och amningen funkade bra så han hade inte behövt någon sond på 2 nätter.
--
Jag minns inte alla detaljer så bra men det vet ni väl själva när man har så ont.. man försvinner in i en annan värld. Det blev inte alls som jag hade tänkt, såklart. Är väldigt ledsen att jag gick miste om den där "underbara känslan som man aldrig glömmer" när man får upp barnet på sitt bröst. Och den omtalade fikabrickan fick jag inte heller.. känns som man blev lite bortglömd när allt blev sånt kaos. Positivt är att jag fick gå igenom hela värkarbetet och känna på det. Jag har aldrig haft så ont i hela mitt liv. Slutet gott allting gott, nu mår han iallafall jättebra :)
